Igår åkte jag och mina syskon hem till Flogsta igen efter en tung helg i Jättendal med kanonfylla och tillhörande baksmälla.
På bussen, som ersatte vårt missade anslutningståg från Gävle, lånade jag Annas iPod och hittade där låten Adam' song av Blink182. Den låten älskade jag under min gymnasetid. Det är en rätt standard deppig låt, inte särskilt engagerande egentligen. Undrar hur det var ställt med den psykiska hälsan egentligen?
Det var nog inte helt uppåt på den fronten. Massa depression omkring en, kärlekslängtan etc. Ja och sen blev ju Stina sjuk då, såklart.
Egentligen hatade jag nog min gymnasietid, till stor del, det fanns ju ljuspunkter, bland annat rollspelsgänget. Det är så befriande att vara nörd, ska ni veta. Men om man ler mycket och får folk att skratta så behöver ingen veta, n'es c'est pas?
DET är en sak som inte förändrats det minsta, samma gamla pajas.
Nu är min stora ångest arbete, träning och den gamla klassiska tvåsamhetslängan.
På bussen, som ersatte vårt missade anslutningståg från Gävle, lånade jag Annas iPod och hittade där låten Adam' song av Blink182. Den låten älskade jag under min gymnasetid. Det är en rätt standard deppig låt, inte särskilt engagerande egentligen. Undrar hur det var ställt med den psykiska hälsan egentligen?
Det var nog inte helt uppåt på den fronten. Massa depression omkring en, kärlekslängtan etc. Ja och sen blev ju Stina sjuk då, såklart.
Egentligen hatade jag nog min gymnasietid, till stor del, det fanns ju ljuspunkter, bland annat rollspelsgänget. Det är så befriande att vara nörd, ska ni veta. Men om man ler mycket och får folk att skratta så behöver ingen veta, n'es c'est pas?
DET är en sak som inte förändrats det minsta, samma gamla pajas.
Nu är min stora ångest arbete, träning och den gamla klassiska tvåsamhetslängan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar